Golfbollar som husdjur?!?

(Taget från "Dårhuset" Publicerat 27 oktober 2008)
Jag har känt att vårat hem varit lite “naket” sedan våran ödla flyttade (han blev deprimerad när jag började jobba heltid på dagtid), detta var för ett och ett havlt år sedan…

Jag har sedan dess försökt övertala mannen som jag lever tillsammans med att vi behöver ett nytt husdjur!

Jag försökte med hundar… “NEJ! De måste prommeneras, har vi inte tid med!” Jag försökte be snällt med stora tårfyllda ögon, jag försökte med envist argumenterande och utpressning- Det förblev resultatlöst….

Jag försökte med katt, med liknande övertalning som ovan- Resultat uteblev…

Jag Kom på den briljanta idén att en pappegoja (!) det är mysigt! Jag läste på i hemlighet för att verkligen veta vad jag eventuellt skulle ge mig in i, gav mig i kast med papegojforum och läste och läste, övade in repliker som jag kunde ta till vid en eventuell (förutsatt) argumentation krävdes….

Resultatet blev ett tveklöst “Nej, nej och ÅTER NEJ!!!!” med ett efterföljande “… skaffa några fiskar då…”

“Fiskar…” Jag smakade på ordet….

Jag är uppvuxen på sjön, pappa var fiskare, jag ääälsar fisk!!! Stekt, rökt, kokt (i soppa), rå (sushi), men hemma? Näää…. Det går ju inte att kela med fiskar….

Sommaren gick och hösten började närma sig med stormsteg, plötsligt känns lägenheten så där naken igen… “Hur var det nu med husdjur nu igen?” frågade jag lillens pappa, tänkte försöka få honom att vekna inför tanke på en papegoja nu när vi har ett litet barn (som låter konstant - ingen skillnad mot en papegoja, tänk om vi hade fått tvillingar! *hehe*)

Vad blev det då?

Taa daa!

En anorlunda papegojbur, flygfiskar kanske?
Golfbollar eller pearlscales kallas de, en avelsform på slöjstjärtar!

"Taskmörten" döpte vi den här till...

Och det här är “Lipsillen”

Jag vet! Vi har dålig humor!

Gissa vad våran mal heter då? (tyvär vill han inte vara med på bild i dag) “Volta” efter den gamla dammsugaren!

Barnvakt är ingen barnlek....

(Taget från "Dårhuset" Publicerat 20 oktober 2008)
….åtminstonne inte för oss som föräldrar….

Aldrig har jag haft sådan ångest, aldrig har nalle haft sådana samvetskval, aldrig har vi någonsin känt oss så nära DÖDEN…

…som den dagen (nu i mitten på oktober) när vi åkte och lämnade lillen själv med sin farmor…

Jag hade suttit och gråtit hysteriskt i bilen så lillen var lite fundersam på oss när vi kom fram till farmors hus men blev glad när han såg henne (hon hade köpt nya leksaker dagen till ära) och brydde sig inte ett dugg om att vi var på väg att gå.

(Han är ju van att mamma springer ut och in i mormors hus och kommer och stör för att pussas lite då och då när han och mormor sitter i gungstolen och tittar på den där stora färgglada lådan som låter.)

Farmor lovade att ringa om lillen skulle bli ledsen, annars så skulle vi dyka upp om ett par timmar! (farmor bor inte mer än fem minuter ifrån oss)

Vi åkte hem till våra grannar Gerorg och Hjördis för att fika. “Vill ni ha något? frågade Gerorg, “Sprit!” svarade jag (för att dämpa ångesten, “Kaffe….” svarade nalle (så han fick ännu mer ont i magen).

Vi fick kaffe….

….tiden släpade sig frammåt, 5 minuter, 15 minuter… “Ska vi inte ringa nu?” (34 minuter)…. “Tror du han saknar oss?” (41 minuter och 38 ssekunder) … Vi sa “hej då” till våra vänner och gick ut i bilen och ringde (hoppas att han är ledsen och saknar oss…..)

“Hej!” svarade farmor, “han är jätteglad! Vi har jätte kul!” (Suck sa vi… Vad ska vi göra då?)

Vi åkte hem till Kelle Ketting och var ett lika (o)trevligt, (o)närvarande par gäster som man kan ha som bara pratar om sitt älskade, saknade barn (hoppas att han lever….)

1 timma och 54 minuter och 29sekunder efter “lämnandet” stod vi åter i farmors hall oroliga över våran sons hälsa och välbefinnande och hur han hade tagit sepparationen från föräldrarna….

…han sov (!!!) sött i farmors soffa, vacker (och levande!) som en liten kerub (som alltid)! Han hade somnat i farmors famn en stund efter att vi ringt och han hade varit glad hela tiden! Att mamma och pappa varit borta var inget som han brytt sig om…

De som hade mått dåligt (helt i onödan) var mamma och pappa… Nä, barnvakt är ingen barnlek, åtminstonne inte för oss föräldrar!

Kyrkliga?

(Taget från "Dårhuset" Publicerat 15 oktober 2008)
Jag hade blivit tippsad av en mamma på ett forum, ( http://www.sjalbarn.se/ ) att man varje onsdag träffades för att sjunga med sina bebisar på Rodenkyrkan. Sagt och gjort, i dag åkte vi dit för att sjunga!
Jag vet inte vad jag hade för tanke om vad som skulle hända, men att släppa ihop 7 bebisar i åldern 6-10 månader i olika utvecklingsstadier är något man endast ska göra om alla föräldrar har minst fyra armar var annars ger bebisarna på varandra med skallror, marackaser och tamburiner…



(Jag hade en bild av att bebisarna satt och jollrade och lät under sångstunden men de ljud som kom från dem var oväsendet från ack annars så ljuva instrument)



…åtminstonne måste de andra föräldrarna skydda sina barn från lillen, en tolvkilosbebis på sju månader kan göra STOR skada med en marackas (!) om man tittar bort vill säga. Och det gjorde jag! Att se vuxna människor leva sig in i “imse-vimse-spindel”, “var-är-tummen” och andra sånger är väldigt intressant att studera! En del gör rörelserna med liv och lust åt sina bebisar medans andra bara rör sig lite mer på måfå… Och jag då? Jag kan ju inte ens göra “spindeln”, fingerkoordinationen finns inte! Så jag tittar på och hoppas att min son lär sig av de andra föräldrarna.



Efter sångstunden är det fika, då får bebisarna hälla vatten på golvet och klia sig med riskakor i huvudet, sedan kryper de som kan krypa runt under borden och äter upp varandras smulor.
Några mammor ängnar sig åt att diskutera bärhjälpmedel som sjalar och ergonomiska selar.
Innan vi gick kom jag på att jag kanske var lite olämpligt klädd… Vad då (?) döskallar, det gillar väl gud? Och Motörhead som det stod på lillens tröja… Jag får väl skylla på att vi inte är medlemmar i svenska kyrkan…

Ska inte ni flytta snart?

(Taget från "Dårhuset" Publicerat 12 oktober 2008)

Så låter det väldigt ofta när vi pratar med folk, oavsett om det är nära vänner eller nya bekantskaper…. och svaret är “Nej, vi väntar ett par år till…” Att den vanligaste kommentaren som följer stavas v-a-r-f-ö-r kanske inte är så konstigt, men är det någon som funderat på det praktiska med att INTE flytta??
Vi valde att köpa en billig lägenhet och flytta till ett pyttelitet sammhälle som har ryktet om att vara nazisternas hemort och när jag gick i högstadiet trodde jag på alvar att i H-vik, där pratar alla finska!?! Nu är det inte så illa, nog för att det märks tydligt att det är ett litet industrisamhälle och att det luktar ruttna ägg i “centrum” när vinden ligger på från “fel håll” men människorna är som människor är mest, oavsett vart man bor… När vi väl är hemma och har stängt, låst och haspat våran ytterdörr samt reglat den med dubbla reglar, femtioelva lås och även aktiverat diverse larm för natten (…) så är det ganska trevligt att bo här!


Varför? Jo, vi har inga lån (eftersom det är ett oatrakvivt samhälle pga sitt dåliga rykte och därför är priserna på lägenheterna därefter med knappt tretusen kronor kvadraten med en obefintlig hyra i ett hus med bara pensionärer dessutom har vi bara en gammal bil som inte kostar nämnvärt i försäkring och dessutom drar den inte särskilt mycket och det går att köra den på 50% etanol*), vi har båda bra jobb men vi klarar oss gott och väl på en månadslön pga att vi valt att bo och leva som vi gör. Vi har även råd med våra hobbies, mannen älskar tvåhjuliga fordon och jag bygger och renoverar min båt (samt att vi båda samlar på tattueringar).Skulle vi välja att göra som alla andra, köpa ett hus för en eller ett par miljoner (självklart med lån), köra en ny bil (självklart med lån), vara tvugna att renovera kök, badrum och installera luftvärmepump, betala för sopphämtning och dessutom vara varenda j***a vinter gnälla över att man är tvungen att skotta garageuppfarten när snön (äntligen förvisso) kommer (hallelulja för global uppvärming)…


Nä, då tycker jag att vårat alternativ är bättre, än så länge kräver inte våran son stora ytor, eget rum eller ny moped varje år från det att han fyllt sexton och då passar våran lilla etta ett par år till tycker vi. Lånen kan vänta, vi har råd att vara hemma med våran son, jobba lite när vi känner för det (planerat 50% vardera) och faktiskt göra det som få föräldrar unnar sig nu förtiden, få se sitt älskade barn växa upp! För tiden går inte att vrida tillbaka och de första åren är det viktigaste i varje människas liv, grunden som gör varje människa unik!


Och j***ar anamma om inte vårat barn ska bli det mest unika i UNIVERSUM!!!!


Vi kan flytta sen, kanske har vi samlat på oss såpass mycket pengar att när hela sverige går i konkurs så kan vi köpa oss en redig barack i Hufvudstadens utkanter för växelpengarna som hamnar i spargrisen hemma på bokhyllan…

Vem är jag då?

(Taget från "Dårhuset" Publicerat 9 oktober 2008)

Jag är en mammaledig byggnadssnickare som drömmer om havet och skärgården. Jag ammar och bär min bebis i bärsjal och ergonomisk sele.
Jag är född i tvillingarnas tecken, inte för att jag tror på astrologi men jag är nog en ganska typisk tvilling… Jag är envis och engergisk och mina arbetskompisar har problem att förstå att jag är jag när jag är ledig och att jag är jag när jag är på jobbet….
Jag är en typisk tjej-tjej när jag är ledig och nästanlika mycket kill-tjej (tom-boy) när jag är på jobbet…

Mina typiska tjejsidor är:

*älskar att baka, laga mat
*gillar att “fixa till” mig när jag ska ut, gärna läppstift när jag ska till kosum (300m bort)
*hormonstinn och gnällig/grinig vid vissa tidpunkter i månaden
*möblerar nästan jämt om och är aldrig nöjd
*obetydliga detaljer blir lätt stora i mina ögon

Mina typiska kill-sidor är:

*Älskar att äta! Mycket!
*“Äh, det är inte så noga”
*Stark som få (var innan jag blev gravid ialla fall)
*Gillar bilar, hojar, har tränat thai-boxning
*Tycker om att slå, banka, sparka och svära åt saker som inte funkar eller blev dåligt